Skjulsta

Bara detta att sitta i hennes bil, i NÅGONS bil, och bli körd genom staden! Se hennes händer knyta sig runt ratten, se henne växla med lugna, välavvägda rörelser. Se henne kasta en blick i backspegeln, och höra henne fälla någon kommentar om trafiken, eller vädret.
   Så vardagligt. Så vidunderligt. Esaias höll händerna knäppta i knät, som om han bad. Såg på gatorna genom vindrutan, såg på människorna, husen. Låt sig forslas. Kände den svaga bensindoften, och den lika svaga doften av Veronicas parfym. Vad var det? Liljekonvalj?
   Bara detta: att hon doftade. Det gjorde inte Hon.
   "Några önskemål om vart vi ska åka?"
   Hennes röst glad, avspänd. Esaias lutade sig mot ryggstödet, kände hur alltfler muskler slappnade av. Den ovana situationen utplånade honom inte. Han beträdde okända marker, men sjönk inte genom marken. Steg för steg: i förrgår när han öppnat sin dörr för en inbjuden, en gäst, och idag, när hon ringt och frågat om de skulle köra en sväng innan det var dags att hämta Milla på dagis. Ja, hade han sagt. Javisst, som om det var den naturligaste sak i världen.
   Och här, nu: bredvid varandra i framsätet. Som om de var vänner, som om vänskap funnes.
   "Nja, nej, kör vart du vill..." För vad visste han om staden? Rutten kände han till, ritualens korta väg. Men resten?    Suddiga, nattliga minnesbilder; ån, kyrkorna, värdshuset.
   "Ska vi åka ut till Skjulsta? Där är fint såhär på hösten."
   Skjulsta? Det var bara ett namn för honom. Han nickade.
   Hon rundade en rondell, de passerade en vit byggnad som han visste var en skola, och så ut förbi industribyggnader, över ett järnvägsspår. Han insöp förundrat omgivningarna. Var det samma stad? Var det här han levt i många år? Träd som inte tillhörde parken, gångar han inte behövde kontrollera. Själva himlen såg annorlunda ut.
   De var långt utanför Hennes revir. Alltså utanför hans.
   Men ändå kände han ju igen sig. Någon gång för länge sedan hade han varit här. Innan Hennes tid, innan ritualerna. När han ännu disponerade sin tid. Innan Esaisas.
   Vid värdshuset Vita Hästen svängde Veronica in till vänster, och parkerade på en grusplan.
   "Jag åkte hit ibland, förut när jag bodde i Lagersberg. För att koppla av, andas frisk luft."
   Hon stängde av motorn. Och först då hördes bruset från forsen som bubblade och jäste framför bilens kylare.
   "Och det där ljudet..." Veronica höll andan för att låta honom höra det ordentligt. "Det är så rofyllt."
   Esaias lyssnade.
   "Nästan meditativt..."
   Hon öppnade dörren och gick ut. Grusknastret under deras sulor slängdes som rytmiska solostämmor in i forsens bakgrundskör. Och kören ljud allt starkare när deras steg tystnade på asfalten. Så var de uppe på första bron; nötta plankor rundade och formade efter otaliga fötter. Veronica lutade sig mot räcket, såg ned i det framrusande vattnet. Bryskt kammades sjögräset i vildsinta slingor. Bottenstenarna slipades allt blankare. En fisk glimrade till och borta!
   De gick vidare.
   Vid cykelstället utanför Kvarnstugan flammade en rosenrabatt, och vid gaveln sög några pensionärer girigt åt sig de höstsvaga solstrålarna. Ännu en bro tog dem över ännu en fors, nedanför vilken två svanar värdigt guppade omkring. De rödbruna lönnlöven smög sig kelsjukt mot Esaias' fötter. Några gungor sakta i vinden; oanvända. Badplatsens duschar höll inne sitt vatten. Ingen slet ned Trygg Hansas rödvita livboj från sin ställning. Ingen gick in i de mörkbruna omklädningshytterna. Oantastade nådde de försynta vågorna stranden.
   De blev stående under en av de uråldriga ekarna. Esaias betraktade tankfullt dess ådrade, grovbarkade stam, strök med handen över den plötsligt vilsen - vad gjorde han här? vem var hon?
   Ljudet av ett tåg; ännu en rytmisk soloinsats mot bakgrundssuset.
   Det blev hon som först öppnade munnen:
   "Jag har funderat på en sak... Heter du verkligen Esaias?"
   Han svarade inte. Hur skulle hon kunna förstå att frågan var absurd?
   "Jag menar, jag vill inte snoka, men det står faktiskt B Säfström på din dörr."
   "Jo, ja..." fann han sig säga. Naturligtvis skulle han hålla tyst! Det krävdes av honom. Detta kunde inte diskuteras med en utomstående.
   Men hennes blick... Hennes ögons vänliga nyfikenhet.
   "Det är en lång historia."
   "Än har vi tid."
   Som om hon ville höra. Som om hon var intresserad! Och plötsligt fanna han sig berätta:
   "B:et står för Bengt. Men Esaias... Jag har två namn. Och Esaisas... Esaias är starkt."
   "Du vill inte bli kallad för det?"
   "Vill?!" Ett leende bröt fram på hans läppar. Vad hade vilja med det hela att skaffa? "Det handlar inte om det. Esaias är stark..."
   "Jag gillar nog Bengt bättre. Esaias låter så... pretentiöst."
   Pretentiöst? Han hade aldrig tänkt sig Esaias så. Aldrig ifrågasatt hans motiv, aldrig tvivlat. Jo, det hade han, men...    Han visade sin sargade hand.
   "DÅ kallade jag mig Bengt."
   Förstod hon? Hon frågade inget mer. Kunde NÅGON förstå, utom Hon?
   De satte sig på en av de grå träbänkarna i sluttningen ned mot vattnet. Gräset fuktigt, träet kyligt.
   Plötsligt la hon sin ena hand just över det ställe där de två fingrarna skulle ha suttit. Hennes handflata varm; ryggade inte tillbaka.
   "Det var ju en olycka?"
   Hon hade inte förstått! "Esaias!"
   Men drog ändå inte tillbaka handen.
   "Har du nåt emot att jag kallar dig Bengt?"
   Som om det vore så enkelt: man kunde välja. Bengt eller Esaias. Esaias eller Bengt. Med en guds självrådighet ville hon bryta in i hans kamp - flytta tontunga stenblock med sina spensliga händer.
   "Men det är ju mycket mer...", protesterade han. "Så mycket bakom. Esaias är ju inte ett NAMN!"
   Först nu en förvåning i hennes blick. "Nähä, och vad...?"
   "Esaias är JAG, är ritualerna..." Med en känsla av svindel och fruktan kände han fördämningarna brista. Ville veta: var ska det sluta? men hann inte tänka. Orden kom, förvirrade löpte de amok, bildade slingriga, abrupt avhuggna meningar.
   "...och då förstod jag ju att Esaias inte skulle ge upp, aldrig skulle han släppa greppet..."
   "Om vad?" Men inte heller hennes hand släppte greppet. Genom ordraseriet kände han dess värme.
   "Om Bengt! Om mig."
   "Så du menar..."
   Men han hann inte lyssna, besvara frågor. Nu när strömmen börjat rinna gick den inte att stoppa; forsens brus fyllde honom. Även Hon drogs med.
   "...kräver att, varje kväll, exakt klockan nio, där i telefonhytten vid parken, du vet HENNES park, och sakramentet måste stoppas i springan några sekunder före, så att kontakten upprättas exakt... hennes röst, du skulle höra... i den stunden blir allt meningsfyllt, alla ritualer..."
   Hans röst dog ut. Det absurda i situationen gick upp för honom. Men nu var det försent att ändra, ta tillbaka. Han hade berättat, han hade svikit.
   Veronica iakttog honom inte längre, såg bara forsens kast och skum. Såg svanarna.
   "Och du har aldrig träffat henne?"
   Hans skratt kom oväntat, en hård knall, ett pukslag. TRÄFFAT henne!? Det var så befängt att han inte ens orkade svara.
   "Men hon, du... Esaias kräver att du ska ringa till henne? Vad säger hon då?"
   "Allt! Dolt bakom siffror."
   "Siffror?!"
   "Tjugoett, noll och... Ja, och så vidare."
   "Men är inte det Fröken..."
   "Jo! HON! Men...", nu mindes han, "sista gången kallade hon sig avgrundens furstinna."
   "Avgrundens furstinna!! Hörrö du, Bengt..."
   Men hon tystnade; alltför många frågor tömde henne på ord. Följde bara svanarna med blicken: mjukt red de vågorna.
   Avgrundens furstinna? Han hörde själv orden, plötsligt, i brusets tystnad. Overkliga återklingade de över de nedfallna lövens fuktiga matta. Men hörde inte hemma - främmande fåglar ur hans mun. Pretentiösa. Veronica fanns kvar. Efter alla dessa... allt detta... Han fick en impuls att resa sig, skaka av sig, gå därifrån. Pretentiösa fåglar - hans livs historia.
   "Du ringer alltså till Fröken Ur? Nio noll fem ett noll?"
   HENNES nummer kändes i hans fingrar när Veronica uttalade siffrorna.
   "För den här... Esaias kräver det av... Bengt?"
   Svanarna! Även de betonade ordens absurditet.
   "Och sista gången du ringde..."
   "Jag såg dig, då!" Han log, plötsligt. "Du kom med några andra..."
   "I lördags? Och då svarade hon plötsligt avgrundens furstinna. Du slog alltså fel nummer."
   "Nej!" Han värjde sig, men orkade inte längre. "Nja."
   "Du slog fel nummer." Veronica var obeveklig. "Kom till någon som behagade driva med dig. Om du inte inbillade dig alltihop? "
   "Nej!" Det visste han. Allt var verkligt, sant.
   "Och då blev du vettskrämd och la på luren. Bengt, Bengt..." flyttade hon sig närmare, hennes hand hårdare om hans.
   Nu hade han verkligen förrått Henne. Men orkade inte bry sig om det.
   "Hör du inte själv hur sjukt det låter?"
   Han ruskade på huvudet, energiskt. Svika ja, men underkänna...
   "Hon håller liksom ihop mig, mitt liv. Och om hon plötsligt kallar sig avgru... kallar sig något annat, kallar sig något överhuvudtaget, är det ett tecken på något. Hon vill säga något, meddela mig något..."
   Han hörde ju själv, tystnade. "Hon vill..."
   "Hon vill så sjutton heller!" Veronica sparkade undan ett löv som klibbat fast på hennes fot. "Fröken Ur är en bandspelare. Fattar du? Ett band som mekaniskt upprepar... En klocka. Hon vill ingenting. Och hon har ingenting med den här avgrundens furstinna att göra. Det var någon helt annan. Fattar du det?"
   Han kämpade emot. Han förstod ingenting. Allt det omsorgsfullt uppbyggda kunde inte raseras så lätt, kunde inte... Den här inkräkterskan skulle inte få...
   Men något tyngde ned hans protester, slet vingarna av dem.
   "Minns du vilket nummer du slog?"
   "Va?"
   "När du kom fel. Minns du vilka siffror du slog?"
   "Nja..." Men kände han inte en annan kombination i fingrarna när han tänkte tillbaka på den kvällen? Var det inbillning, eller hade han verkligen ringt fel? Han såg scenen framför sig. Samma som så ofta. Men ändå, något hade varit annorlunda. Och han visste ju vad: hon. Hon som satt bredvid honom nu. Hon hade stört honom, förvillat honom. Just i det kritiska ögonblicket.
   Jo, siffrorna HADE varit fel! han hade vetat det hela tiden.
   "Jo."
   "Bra! Då går vi och ringer till henne."
   Han bara stirrade. "Nu?!!"
   "Varför inte? Det finns telefon därborta på Vita Hästen."
   "Men..." Det var ju så fel! Mitt på dagen.
   "Det är ingen som begär att du ska ringa exakt klockan nio! Fattar du inte det? Det är inte ens någon som har märkt att du har ringt. Utom den här... furstinnan."
   Viljelöst lät han sig föras tillbaka över broarna. Svanarna bevärdigade dem inte med en blick, och inte pensionärerna heller. Ett yngre par, klädda i identiskt lika turkosa träningsoveraller, låste just sina cyklar vid rosenrabatten.
   Matoset från serveringen väckte honom till liv igen. Men då var de redan framme vid telefonen. Så olik Hennes! Knappar i stället för nummerskiva. Placerad i en bullrig entré, bredvid en glaslåda full med cigarrettpaket som det var meningen att man skulle försöka plocka upp med en silverglänsande liten skopa som hängde i tunna kedjor.
   Han ryggade tillbaka. Det kändes som en hädelse att ens RÖRA vid ett sakrament i den här miljön. Men Veronica besparade honom den prövningen. Snabbt stoppade hon en krona i apparaten, och räckte honom luren.
   "Försök nu!"
   Hans handflator var alldeles svettiga märkte han när han, halvt i trance, tog emot den välbekanta saken. Välbekant, men främmande. En lur, men något helt annat; han kunde inte föreställa sig Hennes röst i den. Men samma ljud, tutandet in i hans öra.
   "Koncentrera dig nu! Annars blir du aldrig av med den där subban!" Veronica log uppmuntrande. "Och du kan gärna låte mig växla några ord med henne när du är klar."
   Han tvekade. Viljeansträngningen som slutligen lyfte han arm skulle ha lyft rådhuset.
Nian gick bra, trots att han måste trycka den i stället för att snurra. Nollan. Så långt var han säker. Nio noll. Och sedan... Blundande slog han tre siffror på känn. Men lyckades bara förändra signalerna: tre korta, en lång, tre korta, en lång... Kunde inte transformeras till ord, känslor. Sakramentet tumlade ned i skålen när han la på luren. Resolut stoppade Veronica in det i springan igen.
   "En gång till!"
   Nio noll... Han försökte minnas, känna. Slog sedan resten av numret snabbt.
   "Felanmälan telex, telefax. Detta är Televerkets företagsservice' automatiska..."
   Den här gången slängde han på luren. Besviken nu; ville komma fram, ville få kontakt.
   "Tredje gången gillt!"
   Och han försökte verkligen. Men:
   "Just nu är det några samtal före. Var god vänta..." Rösten lät obekant, formell. Och hur kunde det vara någon före? Tanken hade inte ens slagit honom, att fler kanske ringde. Till HENNE?! En våg av svartsjuka sköljde in över honom, men dog snabbt bort när en röst frågade:
   "Telefonvakten. Varifrån?"
   Hur skulle han kunna veta? Slängde på nytt luren i sin klyka.
   "Det är ingen idé. Låt mig ringa det vanliga numret, så kanske hon..."
   "Kanske hon vadå? Hon skulle hålla på och rabbla sina siffror om du så ringde från översta våningen i ett brinnande hus, och bad henne rädda ditt liv. Fattar du inte det?! Hon är inte ens likgiltig! Hon kan inte höra, inte känna. Hon finns inte. Bara inom dig. Försök en gång till nu. På allvar. Tänk dig in i precis vad som hände."
   Än en gång lydde han. Nio noll. Slöt ögonen. Såg hytten, klottret, hörde ljuden utifrån, såg Veronica själv och hennes väninnor, en äldre och en yngre, de skrattade, kom närmare, närmare... Och då! Plötsligt visste han. KomVuxaren, hade han tänkt. Låtit fingret själv. Som nu. Han kände nummerskivans runda hål mot fingertopparna, omvandlade impulserna till tryck mot dessa hädiska knappar. Just så långt hade fingret glidit. Och det hade han trott vara en femma! Och det hade han trott vara en etta! Nu hade Veronica passerat. Och då hade den sista siffran snurrat. Just så!
   Inga korta tutanden, inga formella meddelanden. Vanliga signaler. Långa, lugna, många. Han hade kommit fram. Någonstans skrek han ut sina anrop. Någonstans... där tydligen ingen tänkte svara. Modfälld tog han luren från örat, ryckte på axlarna, då:
   "Ja, det är Pia."
   Det var hon! Han visste det. Rösten jagade en kall kåre nerför hans rygg. Furstinnan!
   "Hallå?"
   Men hur hade han kunnat förväxla deras röster? Den här var ljusare, yngre.
   "Hallå?"
   "Ja..."
   "Vem är det?"
   Han såg på Veronica. Men hon hade ingen hjälp att ge. Nu var han ensam.
   "Din... tjänare..."
   "???" Frågetecknen sprakade i ledningen.
   "...furstinna."
   Och då blev det ännu tystare i andra änden. Så tyst så tyst. Han kände sig som en idiot. Pretentiösa fåglar, hans livs...
   "Fan, är det du?!"
   "Nja..." Samtalet gled allt längre ur hans händer.
   "Det var du som ringde, eller hur? Visst var det det?"
   "Ja. Jo. Jag ringde."
   "I lördags? Och jag sa... allt det där, ja om det uppochnedvända korset, och talet sexhundrasextiosex. Det var du, va?"
   "Ja. Jag ringde." Som han kramade luren; krampaktiga hans fingrar hans öra. Veronica iakttog honom stint.
   "Jag kände mig så jävla dum när jag hade lagt på luren! Du måste ha blivit ganska chockad, eller hur?"
   "Ja, jo..."
   "Men du fattade väl att det var ett skämt?"
   Hans hand darrade, darrade till hela han. Hörde Veronica henne? Höll andan, spetsade öronen. Men bullret runt omkring, slamret.
   "Eller, ja, skämt och skämt. Det är så här att jag är med i en teatergrupp. Nattljus, du kanske har hört talas om den?"
   "Nej. Nej, det har jag inte."
   "Ja, vi har inte hållit på så länge. Bildades förra året. Och nu är det så att vi håller på och övar in en pjäs som en kille i gruppen har skrivit. Djävulsleken, heter den. Och i den pjäsen spelar jag en kvinna som lider av vissa vanföreställningar. Ja, som är lite knäpp, helt enkelt. Och när du ringde så hade vi hållit på och intensivtränat i flera dagar, och jag har lite svårt att lära mig repliker, så Lennart, det är han som har skrivit pjäsen, brukar ibland ringa till mig för att förhöra mig mellan gångerna. Och... ja, jag trodde det var han som ringde. Jag tänkte överraska honom med några perfekt inrepeterade och instuderade repliker från andra aktens tredje scen."
   "Jaha."
   "Och sen när jag förstod att det inte VAR Lennart... Som jag skämdes! Hoppas du kan förlåta mig! Och att jag inte har ställt till med nåt."
   "Neej,,, Nej då."
   "Men ville du mig nåt? Eller slog du bara fel nummer?"
   "Ja. Just det. Bara fel nummer." Och han la på.
   Pia.
   Utan att besvara Veronicas outtalade frågor gick han ut genom glasdörrarna, ut på parkeringen, där ett tanigt rönnträd med förtvivlans styrka knep till om sina sista gulbleka blad. Ville plötsligt skratta, tömma lungorna i ett vansinnigt gapskratt.
   Pia.

(Oves hemsida)